Likt en blomma söker ljus
Måndagar är min genusfria dag. Då är det bara språk som gäller. Det känns helt rätt.
Språkforskningen säger att dialekter började uppstå i ett bredare distrikt i samband med att socknarna upprättades. Då bands flera gårdar samman via den gemensamma kyrkan, och likt det värsta kotteri uppstod gemensamma normer. Folk började tala likartat i socknen. Sedan växte socknarna och dialekterna blev unisona (nåja) i större områden, allt beroende på kyrkorna. Alltså kan en säga att det är vetenskapligt bevisat att ´gud` skapat variationerna i det svenska språkbruket.
Förra helgen spenderades i hufvudsta’n med förbundsstyrelsemöte. Det är trevligt, börjar digga möten. (ß vuxenpoäng?) Det bästa med dessa möten är de stunder på rasterna när en tysk och en tysklärare talar detta språk. Mysipysi!
Innan hemresa satt jag på centralen med Karin, som visade sig bra att ha även utanför rollen som mötespresidie. Det var fullproppat med folk och väskor på alla sittplatser, men när Karin kommer är det bäst att flytta sig – bereden väg för herran – om du vill ha livet i behåll. Lätt överdrivet, men sitta fick en i alla fall.
Denna helg har spenderats inomhus. Hemtenta-kris. Har inte lyckats bli färdig, som genom ett mirakel, vilket jag hoppats på. Jag säger som jag alltid gjort sedan jag kunnat tala och tänka:
Varför tro när en kan veta?
Nu börjar strax en ny pluggvecka. Har ny lärare, kommen från Stockholms uni. Det märks, redan imorgon inför vi storstadsfasoner som deltagarledda seminarium. Stor del av kurslitten ligger på nätet och vad är dessa läsplattor det talas om att alla i Stockholm har?
Nej, hujedamig. Slösa lite på miljön och ge mig böcker.
