Lex Delüxe

Så var helgen över, men det spelar ingen roll. Här är det lördag hela veckan. Vem följer något så normativt som veckodagar?

Har spenderat helgen med semester tillsammans med Jackie på den fantastiska ön Gotland. Lekte med Esther och co, gick omkring i Visby (dock inte utanför medeltidsdelen, skulle aldrig sätta min fot på ett icke-fabulöst ställe som UTANFÖR MJOREHN! Hehe) och hade snöbrottning i botaniska.

Hade komponerat en visa till Esther som framfördes med fantastiskt uckekomp. Jag har funnit ett instrument som är av lagom storlek för mig, ucken. Liebe.

Vi hade sedan allsång ur uckeboken, varpå hälften av sällskapet flydde för livet och resten gol sig hesa till fantastiska låtar som Trettiofyran och Rockin’ all over the World. Mystiskt nog hade en i sällskapet en hiskelig fobi för det fantastiska stycket Sån’t är livet, varför den endast ljöd två-tre gånger.

Nästa helg blir det jobbäh, Hnana kommer till mig med penseln i högsta hugg. Art project Queer Pics sätts i verket. Sen blir det utställning. Fett.

 

Håller även på att mentalt förbereda mig för ett mastodontprojekt a’la tegelsten. Lär ta år och dagar. Men hallå. Fint folk skjuter B-uppsatsen åt sidan och börjar forska direkt.

Nu är det dags för rapportsammanställning… Snarksnark.

Plötsligt känner jag för att citera Nanne Grönwall:

Många karlar, lite tid. Jag får paniiiiik.

MOAHAHAHAHA!

Jag sitter här och funderar på när jag kommer fysiskt muteras, eller kanske är processen redan igång? En psykisk mutation. Hur som, den som lever får se!
Jag försöker hålla mig till superhjältestandard i min persona. Dock under allra högsta mygel, eftersom superhjältar alltid är anonyma. Utom den alkoholiserade tönten porträtterad av Will Smith i Hancock. Jag för även gerillakrig mot samhället, i högsta möjliga hemlighet, så kanske är jag en muterad version av Che Guévara och alla superhjältar samlade i transformerad upplaga? Det tänker i alla fall jag tro nu.

Nej, jag bara skojar. Jag är normal. Ett påstående som debatteras flitigt av alla som får chansen, vilket bara tyder på avundsjuka och onormalhet hos dem. Jag kräver min rätt att vara normal. En misfit, en transformation, en hej och hå och queer hit och dit, men det är JAG som bestämmer över MIG och jag är normal.

Normal är en inställning på tvättmaskinen. Men mitt normal är inte ditt, så fuck off.

Det är inget fel i att vara normal, så länge det sker på ett onormalt sätt.

Inte vet jag varför folk blir så provocerade när ett uppenbart misfit proklamerar sig som normal. Det är inte att vara "normal" som är problemet, utan de normerande strukturer som säger vad som är normalt eller inte.

Idag gick vi in lite djupare i problematiken kring våldtäkt. Jag är inget annat än chockad. Att leva i Sverige, under det svenska rättsväsendet, är inget annat än en skam. Uschaan så det går till.
Varför?
Folksinnet, säger jag, och menar det. En bakomliggande misogynitet som är så nomerad att inge nlyfter på ögonbrynet, eller i alla fall inte tillräckligt, när representanter av den svenska staten och dess lagar för det mesta kringgår straffbalken och därmed accepterar våldtäkt. En får skämmas å samhällets vägnar.

Så har en fantastisk helg förlöpt. Den inleddes med fullpackad buss till Stockholm, tricken till Hökis, käk på Tessalonki och sedan, sedan mina damer och herrar och alla däremellan, blev det en tidsresa tillbaka till 70-talet: KONSERT MED UK SUBS OCH THE VIBRATORS!