Skyll dig själv?
En gång på ett sommarjobb jag hade, ringde jag chefen och berättade att jag for illa av den oerhört heteronormativa, sexistiska och oöppna jargongen jag utsätts för dagligen på jobbet. Eftersom det tydligen bara är jag som inte uppskattar det hela, är det förstås mig det är fel på och jag får i uppgift att själv ändra på det hela om jag vill ha förändring. Jo tack, sa jag, och undrade varför det ska vara så himla svårt att finnas till och framförallt FÅ finnas till som ickeheteronormativ cisperson. Hujedamig!!!
Var hemma från jobbet idag, på grund av dåligt mående. Mådde mycket bättre under eftermiddagen och åkte till köpcentrat. Köpte ett par shorts, så här i hettan, och träffade spontant på en bekant från annan ort som jag precis haft i tankarna. Hur otippat var inte det! Fick sedan ett mycket fint meddelande från en annan bekant, som visade direkt uppskattning mot min person. Slutsatsen av dagen blir därmed:
Jag är inte helt allein, även om wenig passar in fett bra i den här hiskeliga världen.
Ett intressant lästips är DNs artikelserie om vuxenmobbning, får barn-/ungdomstrakasserier att framstå som rena paradiset. Tur att en inte jobbar på deras arbetsplatser ändå. Tragisk är vad människan är. Skärpning erfordras! Eller i alla fall lite vänlighet.
