Lex Delüxe

Jag sitter här och funderar på när jag kommer fysiskt muteras, eller kanske är processen redan igång? En psykisk mutation. Hur som, den som lever får se!
Jag försöker hålla mig till superhjältestandard i min persona. Dock under allra högsta mygel, eftersom superhjältar alltid är anonyma. Utom den alkoholiserade tönten porträtterad av Will Smith i Hancock. Jag för även gerillakrig mot samhället, i högsta möjliga hemlighet, så kanske är jag en muterad version av Che Guévara och alla superhjältar samlade i transformerad upplaga? Det tänker i alla fall jag tro nu.

Nej, jag bara skojar. Jag är normal. Ett påstående som debatteras flitigt av alla som får chansen, vilket bara tyder på avundsjuka och onormalhet hos dem. Jag kräver min rätt att vara normal. En misfit, en transformation, en hej och hå och queer hit och dit, men det är JAG som bestämmer över MIG och jag är normal.

Normal är en inställning på tvättmaskinen. Men mitt normal är inte ditt, så fuck off.

Det är inget fel i att vara normal, så länge det sker på ett onormalt sätt.

Inte vet jag varför folk blir så provocerade när ett uppenbart misfit proklamerar sig som normal. Det är inte att vara "normal" som är problemet, utan de normerande strukturer som säger vad som är normalt eller inte.

Idag gick vi in lite djupare i problematiken kring våldtäkt. Jag är inget annat än chockad. Att leva i Sverige, under det svenska rättsväsendet, är inget annat än en skam. Uschaan så det går till.
Varför?
Folksinnet, säger jag, och menar det. En bakomliggande misogynitet som är så nomerad att inge nlyfter på ögonbrynet, eller i alla fall inte tillräckligt, när representanter av den svenska staten och dess lagar för det mesta kringgår straffbalken och därmed accepterar våldtäkt. En får skämmas å samhällets vägnar.